Jag håller ju på att gå om tvåan för att jag missade väldigt mycket av förra årets i och med min sjukskrivning, vilket betyder att jag går mitt tredje år i gymnasiet. Har dessutom bytt program, från estetiskt till samhällsvetenskapligt. Jag är väldigt glad över att det blev som det blev, för att gå sam skulle hjälpa mig mer till att få göra det jag vill göra (= söka universitet i England och läsa engelska). Trodde jag. De senaste veckorna, dagarna har jag kollat upp hur man går tillväga för att söka skolor utomlands, räknat på hur mycket det skulle kosta och så vidare.

 

Drömmen och målet är att läsa vid Manchester University med min bästa vän, och till en början trodde jag att mitt enda problem var den ekonomiska biten (skolavgiften för ett år ligger på runt 103'000 svenska kronor, ta det gånger tre för att få en kandidatexamen), men efter att ha sett the requirements det program jag vill söka till kräver bröt jag faktiskt ihop. A i alla ämnen, spelar ingen roll vilka ämnen, men du ska ha högsta betyg i allt i din svenska gymnasieutbildning om du söker som svensk. Känns ganska omöjligt att få A i alla ämnen nu, särskilt när jag snittar någonstans mellan C och D från ettan, due to bristande motivation. Alltså en tredjedel av mina betyg ligger knappt på C, det enda A jag har i något ämne är engelska. Grät faktiskt en skvätt när jag insåg att det skulle bli omöjligt för mig att bli antagen.

 

 

Jaha. Bara att ge upp då. Skulle ha valt IB från första början - visst, det är en riktig jävla plugglinje - men då skulle det varit enklare att komma in överallt. Där krävs bara ett diplom på minst 35 av 45 poäng. Man behöver minst 24 poäng för att få ett diplom över huvud taget. Blablabla. När jag träffade min SYV i våras och pratade om att få börja på St Eskil så fick jag faktiskt börja IB nu i höst, men då skulle jag behöva gå om från ettan. Då tänkte jag "nej, usch, orkar inte gå om TVÅ år. Ett år räcker."

 

Nu börjar jag ångra det, ganska mycket. Eftersom det skulle underlätta så mycket i framtiden ångrar jag det nu. Ångrar också att jag inte bytte linje så fort jag visste vad jag egentligen ville göra (det vill säga under jullovet 2014) (det vill säga efter en termin) (det vill säga VÄLDIGT tidigt), så att det verkligen hade blivit rätt från början. Men att gå om ett år eller två i skolan är så himla oaccepterat i samhället. En ganska förutfattad mening är att man är dum eller lat om man går om, men det är verkligen inte sant.

 

Jag är väldigt ambitiös och har alltid haft det lätt i skolan, med höga betyg och bra närvaro. Sen blev jag sjuk. Som sjuk kan jag inte göra allt jag kunde göra när jag var frisk. Kan inte ha lika höga krav på mig själv och kan inte lägga samma energi på skolan, för det finns inte så mycket energi kvar till skolan när man försöker fokusera på att bli frisk och må bra igen. Och nu börjar det väl äntligen gå framåt, jag börjar komma tillbaka till någon slags verklighet igen.

 

Eftersom jag ångrar mig så mycket och jag så gärna vill ha så många förutsättningar till att komma in dit jag vill som jag kan, så har jag bokat ett möte med min studievägledare imorgon. Hoppas på att det går att ordna någonting, det ultimata vore om jag fick hoppa in i en IB-klass typ nu och verkligen göra om göra rätt. Även om jag trivs ganska bra på min nuvarande linje och klass så tror jag att the outcome skulle bli bättre om jag börjar om ordentligt.

 

Vi får väl se hur det går, det är värt ett försök i alla fall. Kan ändå inte sluta tycka att det är helt befängt att man måste välja karriärsriktning redan när man är 14, 15 år gammal.